Verkar rätt meningslöst ändå, tycker du inte det?

Är det ens värt att försöka mer.. ?
Jag tror att vi båda att du förändrats från topp till tå, och jag kanske också förändrats, förmodligen, man gör väl det. Men det finns fan en gräns hur långt man kan förändras. Det roliga är att det du är nu, det var det du va emot, du hatade det, du riktigt avskydde det mest av allt, så jävla fult är det, är det inte? Jag vill inte att det ska vara såhär heller, jag vill inte slänga bort en livstids vänskap, det tar rätt mycket på en och det gör rätt ont. Fast det är väl inte så mycket bättre just nu. Självklart saknar jag dig, jag saknar dig så otroligt mycket.. Fast mest den personen du är på riktigt, bakom masken och hinken foundation och dom trehundra lagren ögonskugga och all kladdig mascara du tar på dig varje dag för att.. vadå? Känna dig vacker? Passa in? Så att alla killar ska tycka att du är sexig? Synd säger jag bara, så jävla synd.

Det är så synd att en sån otroligt vacker människa, en otrolig vän, ja, nästan ett underverk i mina ögon ska försvinna i grupptryckens mörka värld, att en sån människa ska gå och försöka passa in hos människor som inte uppskattar dig så som dom borde göra. Men ändå, nej, jag tänker inte påstå att jag inte blir glad av att se dig, att du fortfarande iallafall ler mot mig och ger mig en kram, det känns väl bra. Jag kan inte begära så mycket av dig heller, jag vet det, jag har aldrig begärt mycket av dig, bara att du skulle finnas, bry dig.. Kanske är svårt nu. 7an blev ett hårt slag på våran vänskap, jag vet det. Vi pratar knappt. Det är synd.

I mer än 13 år, nästan hela mitt liv, har jag haft dig i mitt liv, känns så synd och ledsam om det ska ta slut här. Jag vill verkligen inte det, det hoppas jag att du vet.
Men tider förändras. Människor förändras.
Vår vänskap har förändrats.
Jag saknar dig.