dreams in colour

Det gör ont i hela bröstet och det blir tungt att ta andetag.
Det kanske är en sjukt fjantig sak för er, men inte för mig.

Jag kan inte ens skriva det för det blir för mycket tårar att hålla emot.
Helvete. fanfanfanfanfanfanfanfanfanfan.

När jag var 8. Jag gick i 3an alltså. Jag ville mer än allt annat ha ett husdjur.
Jag hade tjatat på mamma dag in och dag ut. Ritade teckningar på marsvin och kaniner
och hundar och katter nästan hela tiden och jag ville verkligen ha ett husdjur.

På höstterminen i 3an, i augusti, 27 augusti, min födelsedag.
Jag låg vaken och lyssnade på ljuden av prassel med paket och viskningar.
Jag kände lyckan rusa genom hela kroppen. Det var enkelt att vara liten.
Plötsligt kom dom in och rummet fylldes av "Ja må hon leva"- sången.
Jag öppnade paketen en och en och tillslut sa pappa att jag skulle gå ut i köket och titta.
Då stog det en stor bur i hörnet av köket. Pappa sa att vi skulle åka och titta på marsvin.
Jag blev så otroligt glad. Det var nog den födelsedag jag blivit gladast på
under mitt liv hitills.

Vi åkte runt på flera affärer men ingen hade 2 honor (1 till mig, 1 till min syster.)
Tillslut åkte vi till djurmagasinet och jag hittade den sötaste lilla varelsen jag sett.
"Min!" var det första jag tänkte. Jag skulle ha den. Jag skulle. Jag fick. Dom där otroligt fina
bruna söta ögonen tittade liksom omkring lite förvirrat. Jag var så otroligt glad. Fast jag inte vågade hålla i den (För att jag var skiträdd att den skulle riva mig.) Men ändå var jag så jävla glad. Mitt marsvin. Min. På vägen hem tänkte jag på ett namn till henne. När jag var liten jag alltid på så konstiga namn till saker, speciellt mina gossedjur fick heta helt konstiga saker. Så jag döpte mitt marsvin till Tanjam. Jag var nio okej?

Dom första dagarna gjorde jag nästan inget annat än att sitta och titta och betrakta dom.
För mig var dom så otroligt fina.

I augusti blir det 5 år sen jag fick dom. Jag kommer inte kunna ha dom tills dess.
Under åren som gått har jag ibland inte brytt mig alls, slarvat ibland med att ge dom mat och städa buren (ja, jävligt dåligt men jag tänker inte förneka det heller.) men skärpt mig också.
När jag var mindre och kände att jag inte hade någon att prata med satt jag mig ner ibland vid dom när jag var ensam och pratade. Det var nog skönt att prata med någon som bara kunde lyssna men inte sa något. (Ja, jag vet att dom inte fattar svenska ändå.)
Jag har skrattat åt dom, gråtit för dom och allting.
Jag orkar inte

Vi kommer förmodligen lämna över dom till djuraffären i veckan.
När jag är redo till mamma.

Jag vet inte.
Jag vet ingenting.